Glutenfria livet
Nu har jag varit glutenfri ett år, tänk vad fort tiden gått!
Så mycket bättre jag och min kropp har mått!
Det har inte alltid varit lätt men hemma funkar det bra nu iaf.
Tycker däremot att det är jobbigt att inte alltid kunna äta/fina det som bjuds..
Har oxå märkt att det är färre som bjuder nu..;-)
Sen är det en grej jag tycker är riktigt jobbig. Jag vet jag reagerar som vilken unge som helst men så är det.
Jag blir faktiskt både ledsen och besviken när folk "glömmer" mig och min intolerans..
Säg hellre att ni är osäkra, inte hade tid eller ork.
Hur skulle ni själva känna när man tex sitter på en fredagsfika och varje gå g är "bortglömd" nästan.
Jag finns, jag har känslor och jag är inte så dum som folk tycks tro...
Nu spårade jag ur en aning med inlägget men det var ändå skönt att få ur mig det..
Hej!
Förstår precis hur du känner dig. Har inte heller varit intolerant så länge, men fastän man är vuxen så sårar det att varje gång bara få titta på. (Även fast det ibland kan vara bra när man som mig inte har nån "karaktär", eller vad det nu heter).
Kan förstå att folk har dålig kunskap om gluten, det hade jag också förut. Men det är många ändå som säger inte bara en gång "vissta ja, det här kan ju inte du äta". För dom vet ju om det och det är ju inget som kommer att växa bort om ett år eller så. :-)
Men jag har faktiskt tur, många runtomkring mig är jätteduktig på att baka glutenfritt och verkligen försöker göra sig till när jag ska komma. Och jag försöker vara duktig att berätta hur mycket jag uppskattar det, hur glad man blir när man istället kan äta det som bjuds.
Gillar verkligen din receptblogg! Den inspirerar, har tagit mycket gott från den!! Så fortsätt med den!!! Kram på dig!!
